Måndag 8 februari
"Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, for att jag gillar mask.
Tvattar mina klader, badar i Lake Malawi,
Alla principer vack!"
Det far sammanfatta den gangna veckan. Snart finns inga obrutna principer kvar…
Vi var i Senga Bay vid Malawisjon, 3 timmars resvag fran Lilongwe i helgen. Var det nagot vi bestamt oss for innan vi lamnade Sverige var det att inte bada i malawisjon pga de horribla maskarna som kryper in i huden och langsamt och brutalt ater upp en inifran. Men sen sitter man dar, svetten rinner mellanm benen (Erika sa iaf att det var svett), det kristallklara vattnet (modifierad sanning) glittrar i solen, barnen leker i vatenbrynet… sa vad gor man? Who’s to blame? Det ar bara att blunda och halla for ogonen och simma riktigt fort –da hinner de inte borra sig in i kroppen!
Nej seriost, livet runt sjon var fascinerande att fa ta del av. Pa stranden skedde allt. Kvinnorna tvattade, man diskade, tvattade sig, bredden ut fiskenaten i sanden och lagade dem infor nattens fangster, barnen lekte och hade saa roligt (och sa hade vi med dem), man promenerade och umgicks och alla samlades man nar mannen kommer hem och ger sig av for att finna fiskelyckan. Vi njot av en helg av avkoppling, sol, bad, strandpromenader, lasning och god mat –saklart bestaende av fisk fran sjon. Lordagskvallen tillbringade vi under den afrikanska stjarnhimlen, den haftigaste som finns – finns ingen battre satt att somna pa.
Elin berattar: pa tisdagseftermiddagen forsvann Erika ivag med var ranger Mike. De skulle till Henrys gym. Henry har tydligen, inspirerad av Rambofilmerna, byggt ett eget gym pa bakgarden dar man bosktavligen talat lyfter skrot. Erika kommer hem, tva timmar senare an tillatet, och skiner som tusen solar! Orden sprutar och euforin flodar tills hon ser Maria och Elins ansiktsuttryck. Medan Erika njot av att fa svettas och imponera pade Malawiska gymmarna oroade sig Maria och Elin for att Erika blivit bortrovad och sald till en rik Arab. Na, det var skont att hon var borta ett tag –vi satt pa msn hela kvallen.
Erika berattar: Efter tva sallader, tre pizzor, fyra himmelskt goda italienska glassar och nat glas vin begav vi oss ivag mot kvallens huvudmal –The Shack. Elin, rund som en ballong och taggad till tanderna lyser nu som de redan omnamnda solarna. Hon ska ikvall fa skada, och om lyckan ler mot henne fa rora vid en volleyboll igen tillsammans med urbefolkningen. Hon fick noja sig med tre kvinnofientliga indier i ett lag Mike lyckades fixa in henne i pa no time. Elin intog planen leende och forsynt, lite nervos i Erikas och Marias ogon. Fem minuter senare har skorna rykt och Elin star och skaller pa de inkompetenta indierna som lat henne vara med eftersom hon var kvinna ‘vi behover extra poang’; hon har tagit over spelet. Ballongmagen till trots, Elin fick till nogra riktigt snygga bollar och vi ljublade fran askadarplats. Senare pa kvallen kom alla vara vanner fran campen till The Shack som ar ett barliknande stalle dar man hanger pa onsdagarna for lite snack, dans och biljard.
Det ar latt att tappa greppet om pengars varde nar man vid varje uttag tar ut 20’000 kvacha. Vi gar ofta omkring med 100 sedlar i planboken. Vi kommer pa oss med att pruta om priset pa en plastpase; vi vagrar ge 20 kvacha, vi betalar maw 10. I sjalva verket har vi prutat ner priset fran 1 kr till 50 ore. Score!
Nu vill vi ge ett portratt av en av våra första vänner fran campen. Vi flirtade med honom på flygplanet och han ended up (vår språkförmåga är förstörd; det största fallet är att svenskarna börjat ta över islänningen vad gäller meningsbyggnad. Apropå Maria, hon säger en del kul grejer, som igår ”När man säger myggbett, hur vet man då att det är myggor som bitit en?” eller ”kan man säga att man svettar som gris?” Ja du Maria, du har en del att lära…) i vår taxi och dessmera på vår camp. Axel är en 20-årig kanadensare med stora drömmar. Yeah, yeah, yeah, yeay, yeah! Han tog steget mot att förverkliga sina drömmar för några dagar sen, bara någon vecka för sent (ALLA fastnar på Mabuya) att vandra genom hela Malawi ensam. Han gav sig av med en väska större än han själv och en videokamera dyrare än all vår utrustning tillsammans. Ingen har tidigare gjort denna vandring ensam, och definitivt ingen har varit ensam och endast 20 år. Vårt enda minne av vår entusiastiske vän är nu ett paket socker och klorheidin som han lämnade bakom sig. Det, och ett litet hålrum i våra hjärtan. Vi är oerhört imponerade över Axel och vet att han kommer att lyckas!
Så till sist vill vi berätta om fredagskvällens äventyr. Vi hade hört att The Black Missionairs, ett Malawiskt reggaeband skulle spela kl 20 i stan. Vår vän och bartender på Mabuya, Jonnie, skulle eskortera oss dit vid 22 när han slutade. När det närmar sig avfärd meddelar vår vän att han måste jobba en timme till. Vi hade gett upp alla hopp om att komma till konserten. Halv 12 satt vi äntligen intryckta med Jonnie och ChickenPizza i taxin. 3½ timmar sena och konserten har precis börjat. Fem timmar senare var vi hemma igen, svettiga oh lyckliga efter en natts dansande till härliga rytmer under bar himmel. Lyckliga tills vi inser att i ska upp om 1½ timme för avfärd till Senga Bay. Innan lampan släcks uttrycker Maria vikten av att Erika inte får glömma nyckeln på toan om hon skulle behöva gå upp och kissa (under de 1½ timmarna…). vi tog oss på något vis upp, smällde i oss två ägg var på vägen och satt 07.14 på bussen, glada och lättade över att vi hunnit i tid. Att bussen sen inte gick förrän 9.30 är egentligen inget som borde ha förvånat oss särskilt myket. Tålamod och flexibilitet, remember!
Eftersom vi inte får särskilt mycket gjort här är det inte konstigt att inlägget kommer en vecka efter att vi skrivit det! Patience! Kramar till alla vi saknar lite lagom mycket!!
Hej tjejer! Tack för ännu en målande beskrivning av livet i södra Afrika! Det låter som om ni har det fantastiskt fint. Oroar mig dock lite (såsom mammor plägar) att ni börjar släppa lite väl mycket på förnuftets tyglar..?
SvaraRaderaKramar från snöiga Sverige