lördag 13 februari 2010

Andra veckan i Malawi

Måndag 8 februari

"Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, for att jag gillar mask.
Tvattar mina klader, badar i Lake Malawi,
Alla principer vack!"

Det far sammanfatta den gangna veckan. Snart finns inga obrutna principer kvar…

Vi var i Senga Bay vid Malawisjon, 3 timmars resvag fran Lilongwe i helgen. Var det nagot vi bestamt oss for innan vi lamnade Sverige var det att inte bada i malawisjon pga de horribla maskarna som kryper in i huden och langsamt och brutalt ater upp en inifran. Men sen sitter man dar, svetten rinner mellanm benen (Erika sa iaf att det var svett), det kristallklara vattnet (modifierad sanning) glittrar i solen, barnen leker i vatenbrynet… sa vad gor man? Who’s to blame? Det ar bara att blunda och halla for ogonen och simma riktigt fort –da hinner de inte borra sig in i kroppen!

Nej seriost, livet runt sjon var fascinerande att fa ta del av. Pa stranden skedde allt. Kvinnorna tvattade, man diskade, tvattade sig, bredden ut fiskenaten i sanden och lagade dem infor nattens fangster, barnen lekte och hade saa roligt (och sa hade vi med dem), man promenerade och umgicks och alla samlades man nar mannen kommer hem och ger sig av for att finna fiskelyckan. Vi njot av en helg av avkoppling, sol, bad, strandpromenader, lasning och god mat –saklart bestaende av fisk fran sjon. Lordagskvallen tillbringade vi under den afrikanska stjarnhimlen, den haftigaste som finns – finns ingen battre satt att somna pa.

Elin berattar: pa tisdagseftermiddagen forsvann Erika ivag med var ranger Mike. De skulle till Henrys gym. Henry har tydligen, inspirerad av Rambofilmerna, byggt ett eget gym pa bakgarden dar man bosktavligen talat lyfter skrot. Erika kommer hem, tva timmar senare an tillatet, och skiner som tusen solar! Orden sprutar och euforin flodar tills hon ser Maria och Elins ansiktsuttryck. Medan Erika njot av att fa svettas och imponera pade Malawiska gymmarna oroade sig Maria och Elin for att Erika blivit bortrovad och sald till en rik Arab. Na, det var skont att hon var borta ett tag –vi satt pa msn hela kvallen.

Erika berattar: Efter tva sallader, tre pizzor, fyra himmelskt goda italienska glassar och nat glas vin begav vi oss ivag mot kvallens huvudmal –The Shack. Elin, rund som en ballong och taggad till tanderna lyser nu som de redan omnamnda solarna. Hon ska ikvall fa skada, och om lyckan ler mot henne fa rora vid en volleyboll igen tillsammans med urbefolkningen. Hon fick noja sig med tre kvinnofientliga indier i ett lag Mike lyckades fixa in henne i pa no time. Elin intog planen leende och forsynt, lite nervos i Erikas och Marias ogon. Fem minuter senare har skorna rykt och Elin star och skaller pa de inkompetenta indierna som lat henne vara med eftersom hon var kvinna ‘vi behover extra poang’; hon har tagit over spelet. Ballongmagen till trots, Elin fick till nogra riktigt snygga bollar och vi ljublade fran askadarplats. Senare pa kvallen kom alla vara vanner fran campen till The Shack som ar ett barliknande stalle dar man hanger pa onsdagarna for lite snack, dans och biljard.

Det ar latt att tappa greppet om pengars varde nar man vid varje uttag tar ut 20’000 kvacha. Vi gar ofta omkring med 100 sedlar i planboken. Vi kommer pa oss med att pruta om priset pa en plastpase; vi vagrar ge 20 kvacha, vi betalar maw 10. I sjalva verket har vi prutat ner priset fran 1 kr till 50 ore. Score!

Nu vill vi ge ett portratt av en av våra första vänner fran campen. Vi flirtade med honom på flygplanet och han ended up (vår språkförmåga är förstörd; det största fallet är att svenskarna börjat ta över islänningen vad gäller meningsbyggnad. Apropå Maria, hon säger en del kul grejer, som igår ”När man säger myggbett, hur vet man då att det är myggor som bitit en?” eller ”kan man säga att man svettar som gris?” Ja du Maria, du har en del att lära…) i vår taxi och dessmera på vår camp. Axel är en 20-årig kanadensare med stora drömmar. Yeah, yeah, yeah, yeay, yeah! Han tog steget mot att förverkliga sina drömmar för några dagar sen, bara någon vecka för sent (ALLA fastnar på Mabuya) att vandra genom hela Malawi ensam. Han gav sig av med en väska större än han själv och en videokamera dyrare än all vår utrustning tillsammans. Ingen har tidigare gjort denna vandring ensam, och definitivt ingen har varit ensam och endast 20 år. Vårt enda minne av vår entusiastiske vän är nu ett paket socker och klorheidin som han lämnade bakom sig. Det, och ett litet hålrum i våra hjärtan. Vi är oerhört imponerade över Axel och vet att han kommer att lyckas!

Så till sist vill vi berätta om fredagskvällens äventyr. Vi hade hört att The Black Missionairs, ett Malawiskt reggaeband skulle spela kl 20 i stan. Vår vän och bartender på Mabuya, Jonnie, skulle eskortera oss dit vid 22 när han slutade. När det närmar sig avfärd meddelar vår vän att han måste jobba en timme till. Vi hade gett upp alla hopp om att komma till konserten. Halv 12 satt vi äntligen intryckta med Jonnie och ChickenPizza i taxin. 3½ timmar sena och konserten har precis börjat. Fem timmar senare var vi hemma igen, svettiga oh lyckliga efter en natts dansande till härliga rytmer under bar himmel. Lyckliga tills vi inser att i ska upp om 1½ timme för avfärd till Senga Bay. Innan lampan släcks uttrycker Maria vikten av att Erika inte får glömma nyckeln på toan om hon skulle behöva gå upp och kissa (under de 1½ timmarna…). vi tog oss på något vis upp, smällde i oss två ägg var på vägen och satt 07.14 på bussen, glada och lättade över att vi hunnit i tid. Att bussen sen inte gick förrän 9.30 är egentligen inget som borde ha förvånat oss särskilt myket. Tålamod och flexibilitet, remember!

Eftersom vi inte får särskilt mycket gjort här är det inte konstigt att inlägget kommer en vecka efter att vi skrivit det! Patience! Kramar till alla vi saknar lite lagom mycket!!

tisdag 2 februari 2010

Moni!

Muli bwanji? Vi mår mer än bra i det vackra landet Malawi. Vi lämnade vinterlanskapet i Sverige för att komma till 30-gradig värme och tropiska regn varje dag. Det första som slog mot oss var de underbara dofterna av jord, regn, grönska och värme (som på Bergianska växthuset; tack mamma/Elin) Vi har andats in Afrika djupt i våra lungor och efter en vecka känns Malawi verkligen som vårt hem! Andra dagen frågade Elin ”hur många nätter har vi sovit här?”. Varje dag är full av nya intryck, möten med spännande människor, annorlunda upplevelser och känns som ett nytt äventyr. Vi kan inte fatta att vi bara varit här en vecka och ända önskar vi att tiden ska gå långsammare.

Platsen vi bor på heter Mabuya Camp och är en hel upplevelse i sig. Det finns ingen som stannar bara en natt; man fastnar i veckor, månader och bevisligen till och med år! Området är grönt som en oas jämfört med kala betonglägenheter vi kollat på som alternativt boende. Varje morgon inleds med en svalkande simtur i poolen samt en härlig frukost på trappan utanför vår lilla vasshydda. Sedan bär det av mot workshopen, vi håller oss fräscha i fem minuter innan vi droppar av svett, underbart!

Apropå workshopen (vi är ju officiellt här för att utföra något slags arbete) så ligger den 45 min gångväg i sverige-tempo från Mabuya. Först idag kom vi på att afro-tempot är mer passande, speciellt eftersom vi inte kommer kunna tvätta våra kläder på 8 veckor eftersom luften tydligen är full av maskar! Picture daggmaskar som lägger ägg i din armhåla! Promenaden hit är en del av dagen vi inte vill vara utan på grund av spontana möten med alla otroligt trevliga Malawier- man möter inte någons blick utan att hälsa och fråga hur man mår. Dessutom går vi förbi fruktmarknaden VARJE dag (ni känner oss), men maten förtjänar ett eget stycke.

Workshopen ligger i en barack på sjukhusområdet, är ca 80 m2 stor och är en av två workshopar i hela Malawi. Trots sin begränsade yta rymmer den nya fina maskiner. Sju personer jobbar här varav tre är utbildade ortopedingenjörer och ytan de tar emot de tre till fyra patienterna om dagen på är en gånger två meter stor; privacy är inte riktigt ett definierat uttryck här. För det officiella nu igen då. Vi har genomfört tre pilotintervjuer, vilket varit hur spännande som helst. Vilken förmån att få lyssna till människors livsberättelser! Vi ser verkligen fram emot att genomföra studien här även om det finns så mycket annat som lockar!

I lördags var vi hembjudna till Tone, världens bästa supervisor, på middag. Hon bor i ett medelklass-område med en kokerska som sköter hushållssysslorna samt har två vakter som byts av dag och natt. Kvällen till ära var vattnet avstängt, vilket kan vara spännande när man ska ha middagsgäster på besök. Som tur är har vi skött oss med maten och inte blivit magsjuka. Än. Med det inte sagt att alla principer inte fallit tungt en efter en för Maria och Elin (Hoppas du förlåter mig Margareta/Erika). Det kan komma att bli lite alcogel över, sådär en två tre liter. Lätt att var kaxig första veckan. Apropå det har Erika utnämnts till ”hålet i myggnätet” när det gäller hygien- och säkerhetsprinciper. Elin och Maria har slagit vad om att Erika blir den första som blir sängliggande…

Till vårt gemensamma favoritämne mat! Den består nu till 90% av frukt. Vår absoluta favoritmåltid är en fruktsallad bestående av söta, solmogna bananer (Maria kan berätta vad de heter på Chichewa), obeskrivligt goda och kladdiga mangos, papaya som man inte smakat om man inte varit i Afrika, avokado stora som fotbollar och sist men inte minst the juicy och deliciously sweet ”nanas”! Vi varierar den med olika nötter on top. Kan tilläggas att vi får detta för endast 5 kronor per person och att vår fruktsallad egentligen skulle kunna föda en hel armé, men att vi delar den på tre. En annan matupplevelse är den godaste pizzan vi någonsin ätit – i Malawi lite otippat! På restaurangerna vi besökt är det inte helt ovanligt att man beställer in en sak och får något helt annat.. Flexibilitet är vårt ledord här, det är bara att gilla läget! Barbequen med vår nye vän, rangern och anti-tjuvjaktsspecialisten Mike aka Mick Dundee, gav oss den i särklass bästa köttupplevelsen vi någonsin haft där vi satt upplysta av ett stearinljus lyssnandes på alla möjliga historier från åren i armén, parkerna i södra Afrika och om witchcraft tills ljuset slocknade och bra månen lyste upp i den afrikanska natten.

Apropå flexibilitet har vi börjat anpassa oss väldigt bra till den afrikanska tidsuppfattningen och dygnsrytmen. Citat från en ortopedingenjör från workshopen ”As long as you do what you want to do, time doesn´t matter”; ledord nummer två. Det ni alla ortopedingenjörer, eller helt enkelt alla, i hela Sverige! Ska vi göra ett ärende på stan tar det hela dan, och det har inget att göra med att vi är veliga, trots att promenaden dit tar 15 minuter.

Detta var det i särklass längsta blogginlägget ni kommer att få från oss, men håll utkik, för snart har vi nya spännande äventyr att berätta om!

Kul att ni hittade hit, inte tappade tålamodet och att ni vill följa med oss på vår resa!!
Kärlek till alla som förtjänar det!

Erika och Elin för trion